Ur arkivet: Brev från Nordamerika

Först publicerad 15 september 2018. Bearbetad för Helsingia 2026.

Ibland är det inte de stora händelserna som gör historien levande, utan de små spåren som finns kvar. Ett kuvert. Några handskrivna rader. Ett fotografi som skickats över havet. För mig hör breven från Nordamerika till just sådana spår.

Flygpostkuvert med handskriven adress, amerikanskt frimärke och märkningen “Via Air Mail”. — Ett av de brev som kom från Oskar till Sverige från Nordamerika. Inskannad kopia i privat ägo.

I församlingsboken för Järvsö finns antecknat att Nils Oskar Nilsson Sved, hans hustru Karin Olofsdotter, systern Anna Signe Katarina Nilsson Sved med make Per Olof Persson och adoptivdottern Karin Evelina Persson emigrerade år 1912. Resan gick från Göteborg via England och vidare över Atlanten till Quebec i Kanada. Senare samma dag anlände de till St. Albans i Vermont, USA.

Vad som låg bakom beslutet att resa går inte att veta fullt ut, men de hörde till de många svenskar som lämnade landet under en tid då Amerika framstod som en möjlighet till ett annat liv. Kanske spelade också tidigare emigrerade släktingar en roll. I familjen fanns redan mostern Anna Elisabeth Larkin, född Jonsdotter, som hade rest före dem.

Men det som gör berättelsen särskilt levande är inte bara utresan, utan det som hände sedan: att kontakten med Sverige fortsatte.

Under 1960- och 1970-talen hade släktingar i Nordamerika kontakt med Lisa och Inga-Lisa Sundqvist i Sverige, barn och barnbarn till brodern Johan Sved. Breven som skickades mellan dem finns ännu kvar, och det är genom dem som människor på andra sidan Atlanten träder fram igen.

I ett brev från december 1967 berättar Signe att hon är frisk, bor ensam och fortfarande klarar sig själv. Hon skriver att hon ser och hör bra och att hon ägnar mycket tid åt att virka. Hon berättar också om barnbarnen, som varit hemma över julen men sedan återvänt till sina studier. Någon går på college, någon på high school. Genom några få rader öppnas en vardag långt borta, och samtidigt så nära.

Oskar uttrycker i samma brev glädje över att ha hört från Inga-Lisa. Han undrar varför det varit tyst från Lisa och hoppas att hon ska skriva tillbaka. Som en liten hälsning skickar han en dollar så att hon kan köpa sig en julkopp. Just en sådan detalj gör att brevet känns levande. Det är inte bara ett dokument, utan en gest av omtanke.

Färgfotografi av ett äldre par sittande vid ett bord med blommig duk och tårta. — Ett fotografi av Signe och Oscar som följt med i den bevarade brevkontakten. Foto i privat ägo.

När jag läser de här breven känns avståndet mellan Sverige och Nordamerika plötsligt mindre. De är skrivna med en något skakig handstil, men de bär tydligt på viljan att hålla kontakten kvar. Där finns omsorg, vardag, högtider och den stilla önskan att inte glömmas bort.

Det är något särskilt med att hålla ett gammalt brev i handen. Pappret har färdats långt, men också väntat länge. Genom de handskrivna raderna går det att ana rösten hos den som skrev, och kanske också den längtan som alltid finns i brev mellan människor som lever långt från varandra.

Färgfotografi av en äldre kvinna sittande vid ett bord med duk, blommor och en tårta. — Signe på sin 85 årsdag - bevarat i ett fotografi som kom med breven från Amerika. Foto i privat ägo.

För mig är breven från Nordamerika mer än släktforskningsmaterial. De är en påminnelse om att släkthistoria också är relationer: människor som reste, människor som blev kvar och människor som fortsatte att skriva till varandra över havet.

Källor

Järvsö församlingsbok, AIIa:3, 1904–1913,

Bevarade familjebrev och fotografier i privat ägo.

Kategorier: : Släktberättelser, Ur arkivet