Ur arkivet: Blåbärsgröt och dagböcker
Malin Jansson 
Först publicerad 28 januari 2018. Bearbetad för Helsingia 2026.
Det här är en berättelse om min farmor Eva – om hennes uppväxt, hennes liv i Järvsö och de minnen som fortfarande lever kvar genom fotografier, vardagliga detaljer och små spår i hennes dagböcker. För mig är hon nära förknippad med hemmet, hantverket, naturen och den omsorg som ryms i sådant som ofta kan verka enkelt, men som bär ett helt liv inom sig.
Syster Eva Maria Norin föddes den 28 december 1921 i Järvsö. Hon var det tionde barnet till Jonas Norin och det femte gemensamma barnet med Kristina Vilhelmina Nilsson. Familjen bodde i Norrvåga i Järvsö, och Eva växte upp tillsammans med sina syskon i en miljö som kom att prägla henne genom hela livet.
Eva konfirmerades i Järvsö kyrka, och fotografierna från ungdomsåren ger en fin glimt av henne som ung. De visar inte bara en enskild person, utan också den tid och den bygd hon hörde hemma i.
År 1939 lämnade Eva för första gången föräldrahemmet och flyttade till Torp i Malma socken i Västmanland, där hon arbetade som hembiträde. Flytten blev dock inte långvarig. Redan året därpå återvände hon till Järvsö. Det är lätt att tänka att den återkomsten kom att bli betydelsefull, inte minst eftersom det var där hennes vuxna liv så småningom tog form.
En bild som ofta återkommer när jag ser igenom äldre fotografier är den på Eva tillsammans med hästen Svarten. Av berättelserna omkring bilden har jag förstått att hästen betydde något särskilt för henne. Det är ett av de där motiven som stannar kvar och säger mer än vad några få fakta kan göra.
Någon gång efter hemkomsten till Järvsö mötte Eva sin blivande make Emil Leonard Spring. De vigdes i Järvsö kyrka den 24 juli 1943, och senare samma år föddes deras första son, min pappa Lennart. Det finns en särskild värme i de bevarade familjefotografierna från den tiden. De gör att det förflutna känns nära.
Med åren växte familjen vidare, och Eva kom att leva resten av sitt liv tillsammans med Emil i det gemensamma hemmet i Storsved i Järvsö. Huset blev en samlingsplats för vardag, högtider, släktsammankomster och minnen. Ett hem formas inte bara av väggar och tak, utan av det liv som levs där, och för mig hör deras hem till de platser som bär just den sortens värme.
När jag tänker på farmor Eva är det mycket som kommer tillbaka. En av de starkaste sakerna är hennes hantverksskicklighet. Hon sydde folkdräkter, stickade, broderade och arbetade med hemslöjd. Jag tänker på vilken gåva det är att få bära något som ens egen farmor har sytt eller stickat för hand. Det är inte bara ett plagg, utan också tid, omsorg och kunnande.
En annan stark förbindelse till farmor Eva är naturen. Jag minns hur vi plockade bär och svamp, hur hon rörde sig självklart i skogen och hur mycket som verkade finnas i hennes minne – stigar, växter, platser och årstider. Hon hade sina egna hjortronställen, sina sätt att känna igen det ätliga och sina egna vanor som hörde till skogsturerna. Och av blåbären kokade hon blåbärsgröt, en smak som fortfarande hör ihop med minnet av henne.
Till bilden av farmor hör också sången, körlivet, patienserna och de små återkommande vardagsgesterna. Hon kom ihåg födelsedagar, namnsdagar och högtider, och hon skickade kort med en självklar trohet som i dag nästan känns högtidlig i sig. Det var ett sätt att hålla människor nära.
Men kanske är det ändå dagböckerna som starkast bär hennes röst vidare. Under många år skrev Eva varje dag några korta rader i sina femårsdagböcker. Anteckningarna är små, men tillsammans bildar de ett tidsdokument över vardag, familj, årstidernas gång och sådant som betydde något för henne att minnas. Där finns födelsedagar, sjukdomar, besök, sorg och glädje – kortfattat nedtecknat, men med ett helt liv mellan raderna.
När Emil gick bort 1996 blev ensamheten tydlig i hennes anteckningar. Också där skriver hon kort, men det som ryms i de få orden är stort. Några år senare blev hon själv sjuk. Hennes sista tid präglades av undersökningar, sjukhusvistelser och tilltagande svaghet. Den 25 april 1999 gick hon bort, och den 21 maj begravdes hon. Det var en solig dag, och vi var där.
För mig lever hon kvar i allt det hon gjorde med händerna, i hennes sätt att ta vara på vardagen, i sången, i bären, i korten, i dagböckerna och i de föremål som ännu finns kvar. Släktforskning handlar inte bara om att följa människor bakåt i tiden, utan också om att förstå vad de lämnat efter sig i oss som kom senare. För mig är farmor Eva en sådan människa.
Källor
- Järvsö kyrkböcker och församlingsböcker
- Flyttningslängder för Järvsö och Malma
- Sveriges befolkning 1950, 1960, 1970, 1980 och 1990
- Björklund, Berg och Norrman, Uppsala stifts herdaminne: Ljusnans kontrakt 1593–1999
- Fotografier och familjematerial i privat ägo
Kategorier: : Släktberättelser, Ur arkivet